Gängkrig 145 av Jens Lapidus

I denna tredje del av Jens Lapidus Stockholm Noir, den här gången i form av en tecknad serie i samarbete med Peter Bergting, möter vi Mahmud vars syster blivit våldtagen av två killar på en fest. Han råder henne att gå till polisen för att göra en anmälan, vilket hon gör. Detta till trots så samlar han ihop sitt gäng för att skipa rättvisa på sitt sätt och skapar på så sätt ett gängkrig med blodig utgång som följd.

Gängkrig 145 är snygg, mycket snygg – all heder åt Bergting som illustrerat den. Tyvärr så tycker jag inte att Lapidus har lyckats lika bra den här gången. Historien känns lite tunn och har en del logiska hål som stör. Missförstå mig inte nu, det är en bra och läsvärd berättelse, men jag skulle vilja att det var lite mer stuns i den. Att skriva manus till en tecknad serie är ju inte riktigt samma sak som att skriva en roman och det märks att Lapidus inte är riktigt van än. Han har lite att jobba på innan han kommer upp i samma klass som t ex Brian Michael Bendis som är en av mina favoriter när det kommer till noir i tecknad serieform.

Vad som är bra med Gängkrig 145 är att den visar en annan typ av tecknad serie än det stora flertalet av de som har dykt upp på den svenska marknaden i original; serier som allt som oftast bygger på författarens eget (inte alltid så intressanta) liv och som påfallande ofta är ganska fula! Nu finns det ju en del serier som inte är sådana. Peter Bergtings The Portent och Jakob Nilssons adaption av Stieg Trenters Roparen är två tydliga exempel. Gängkrig 145 påvisar även det faktum att serier inte alltid är för barn, utan att det även finns serier för vuxna. Nu kanske det öppnas upp en större möjlighet för riktigt bra serier i en större mängd olika genrer att nå ut till en större publik (både barn och vuxna). Och för detta vill jag tacka herrarna Lapidus och Bergting!