Att läsa eller att lyssna? Några tankar om dagens deckarklimat

Jag har alltid älskat att läsa deckare och har läst rätt många genom åren. På senare tid har jag dock märkt en förändring i mitt deckarläsande, att jag istället för att läsa böckerna har börjat att lyssna på dem. När jag härom dagen läste en recension av en deckare på bloggen Du är vad du läser, så fanns det med en länk till en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera på varför mitt deckar-"läsande" har förändrats på det viset.

Svenska eller nordiska deckare har nästan aldrig intresserat mig. De engelska och amerikanska har alltid stått högre i kurs för min del. Jag tror att det har mycket med miljöerna att göra, att det är lite roligare att läsa om det som inte ligger nästgårds. Samtidigt har de även bidragit till att hålla igång min engelska eftersom jag har försökt se till att läsa dem på originalspråk. Fast på senare tid har även de fått stå tillbaka för annat. Det finns några författare som jag fortfarande tycker är bra och gärna läser (t ex Pelecanos, Ellroy, Lehane), men antalet nytillskott minskar.

När jag nu har gått från läsande till lyssnande så har jag faktiskt även börjat ta mig an svenska deckare. Anledningen till detta är helt enkelt att ljudböcker för mig är en sorts "ickeböcker". Eftersom ljudboksformatet inte är ett läsbart medium utan just ett som man lyssnar till, så innebär det att dessa "böcker" är något som man kan ta sig an samtidigt som man gör något annat. De tar inte tid från mitt läsande och på så sätt kan jag konsumera även böcker som jag aldrig hade tagit mig tid till att läsa.

Det som stör mig mest i deckare nuförtiden (svenska som engelska eller amerikanska) är att de ofta inte håller sig till huvudhistorien. Det är alldeles för mycket onödigt tjafs runtomkring som gör att jag tröttnar. Både bloggen och artikeln som nämnts ovanför tog upp just detta, så jag verkar inte vara ensam om att märka av det. Visst behövs det lite utfyllnad med information om huvudpersonerna, men jag föredrar när det är relevant information. En deckare som jag tyckte var bra på detta var vinnaren av Svenska Deckarakademins pris i år, Tre sekunder av Roslund & Hellström. Den var spännande och aktuell med infiltratörstemat, samtidigt som man fick reda på lagom mycket om personerna. Den var helt enkelt mycket bra skriven, något som tyvärr inte verkar vara så vanligt i dagens deckarklimat.

Samtidigt som jag störs av tjafs i vissa böcker så tycker jag om det i andra. I Fred Vargas böcker om den lite annorlunda kommissarien Adamsberg, nu senast i I de eviga skogarna, får man följa kommissariens liv och leverne, men här funkar det för mig. Det skulle kunna bero på att historierna i sig är intressantare, men jag tror även, som tidigare sagt, att det ligger mycket i miljöerna. Annorlunda miljöer har helt enkelt en starkare dragningskraft för mig. Tidigare var det de engelska och amerikanska miljöerna som lockade, men nu när jag har vant mig vid dem så söker jag uppenbarligen efter andra, för mig nya miljöer.

Boktips på nätet

På bokmässan i höstas lyssnade jag på en presentation om en sida på nätet som har inlästa boktips. Detta tyckte jag lät väldigt intressant och skrev upp vad sidan hette på en lapp. Men lappen försvann naturligtvis och jag har funderat hela hösten på vad det var sidan hette.

Nu har jag äntligen fått reda på det! Sidan heter Bokpuffen. Varje vecka så läggs det upp tre nya boktips: en nyutkommen bok, en klassiker och en barn & ungdomsbok. Varje inläsning är ca 3-5 minuter och det är inledningen som man får höra.

Jag tycker att det är en rolig idé att lyssna på en kort uppläsning av några sidor och det känns som ett bra komplement till baksidestexter eller säljtexter hos nätbokhandlarna (även om nu vissa av dem även erbjuder kortare "previews"). En nackdel kan ju vara om man inte tycker att uppläsningen är bra gjord. Alla som har lyssnat på en hel del ljudböcker vet ju att inte alla uppläsare passar alla lyssnare. Men förhoppningsvis så är det inget större problem.

Numera negerkung av Kevin Frato

Harley är 17 år och för att slippa åka till kriget i Irak som sin bror så flyr han till Sverige. Väl här vet myndigheterna inte riktigt vad de skall göra, asylsökande flyktingar från USA tillhör inte vanligheterna. Till slut hamnar han i Jordbro och får börja läsa svenska som andraspråk.

Romanen består dels av inlämningsuppgifter där hans alter ego, "höft-hopp stjärnan" Lay-Z, med mycket fantasi och en svenska som består av direktöversatta amerikanska ord och uttryck berättar om hur han kom till Sverige. Dels består den av brev på engelska både till brodern stationerad i Irak och till sin Baby Giuliana hemma i Philadelphia. I både breven och inlämningsuppgifterna så får man små glimtar ur Harleys liv nu och då. Han beskriver även hur han inte längre kan hitta sig själv för att han blandar ihop de båda språken. Han är inte längre en hel person utan splittrad i två.

Den brutna svenskan och Harleys otroliga fantasi gör att boken blir väldigt underhållande, men skrattet fastnar i halsen när man samtidigt får sig en dos av svensk integrationspolitik och även amerikansk såväl utrikes- som inrikespolitik. Det är ingen vacker bild av den samhälleliga utvecklingen i de båda länderna som målas upp i boken.

Detta är en otroligt välskriven bok som har både humor och en politisk udd i sig. Jag tyckte inte att engelskan (eller den brutna svenskan för den delen) var svår, men jag har hört andra som tyckte att den var lite småkrånglig. De som tyckte detta hade ändå en positiv läsupplevelse, så låt det inte hindra er!

(Kuriosa: Boken ratades av Augustkommittén för att den inte var helt på svenska. Läs här vad förläggaren Kerstin Aronsson tyckte om detta beslut.)

Augustpriset 2009

Då var Augustpriserna utdelade och trots att jag i mitt inlägg för ca en månader sedan sa att jag säkert skulle hinna läsa i alla fall en av de nominerade så har jag inte gjort det. Skäms på mig!

Fackbokpriset gick till Brutus Östling och Susanne Åkesson för boken Att överleva dagen. Det är en fågelfotobok med härliga bilder. Jag har lyssnat på Östling när han pratat om den och visat några av fotografierna. De är fantastiska! Här finns ett smakprov ur boken.

Barn & ungdomspriset gick för första gången till en fackbok! Skriv om och om igen av författarna Ylva Karlsson, Katarina Kuick och Lilian Bäckman på det lilla förlaget XPublishing. En bok för unga (och säkert alla andra med) om att skriva. Jag tycker att det är kul att juryn valt en fackbok eftersom det är en kategori som ofta hamnar i skymundan!

Det skönlitterära priset gick inte helt oväntat till Steve Sem-Sandberg för boken De fattiga i Lodz. En tjock bok om det judiska ghettot i Lodz under andra världskriget. En kollega till mig har läst den och rekommenderar den varmt.

Lilla augustpriset gick i år till Isabella Nilsson för uppsatsen Verklighetsprojektet. Grattis!

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Året är 2033. De som överlevde kärnvapenattacken mot Moskva bor nu under jorden i den atombombssäkra metron. Där har de byggt sina hem på de olika stationerna med tunnlarna som förbindelselänkar. Artiom är en ung kille som knappt kommer ihåg hur det var ovanför. Han får i uppdrag att ta ett meddelande till en person som bor på den mytomspunna stationen Polis. På hans väg genom metron stöter han på diverse faror i form av olika politiska och religiösa falanger och en hel del oförklarliga fenomen.

I samband med Artioms inte alltid så raka väg genom metron ger författaren oss en inblick i Moskvas och Sovjetunionens historia. Detta är gjort på ett sådant inlevelsefullt vis att man känner för att åka dit. Precis som Nils Schwartz skrev i sin kritikblogg, så vill man ta med sig boken till metron i Moskva och följa de olika linjerna med hjälp av kartan i boken.

Till våren 2010 skall det komma ut ett datorspel som är grundat på boken. På det svenska förlagets hemsida kan man se en trailer på detta. Boken har ännu inte kommit ut i den engelskspråkiga världen, men är beräknad till februari 2010. Jag tycker att det är jätteroligt att Ersatz ännu en gång har gett ut en rysk bästsäljare innan den kommer ut på engelska. De har ju även gett ut Perumovs böcker som jag skrivit om tidigare.

Jag tyckte att det var en härlig läsupplevelse och jag väntar med spänning på den fristående uppföljaren Metro 2034 som är beräknad att komma ut hösten 2010.

Ny kokbok av Bergenström!

Anna och Fanny Bergenström har äntligen kommit med en ny kokbok. De har ju tidigare bland annat gjort de underbara kokböckerna Vinterns goda ting och Kärlek, oliver och timjan. Den här gången ger de sig på desserter och annat sött. Än så länge så har jag bara hunnit bläddra lite i den 352 sidor tjocka och 1,3kg tunga boken, men efterrättsmagen satte igång och knorrade nästan med en gång. Gå till närmaste bokhandel och ta er en titt, den verkar minst lika härlig som de andra.

Årets julklapp kanske?

Törst (Vampire Academy 1) av Richelle Mead

Rose och Lissa har rymt från internatskolan S:t Vladimir, en av de mest välrenommerade i vampyrvärlden. I två år lyckas de hålla sig undan, sedan hittar skolans spårare dem och återför dem dit. Rose är dhampir (halvvampyr) och skall på skolan tränas till att skydda moroi (helvampyr) mot de onda strigoi (helvampyr) som vill döda dem. Lissa är den sista av en kunglig moroisläkt som till varje pris måste hållas vid liv. Det visar sig även att Lissa har en speciell förmåga som många vill komma åt.

Mead gör en för mig ny tolkning av vampyrer och deras mytologi. Nu är jag långt ifrån en expert på vampyrromaner skall väl tilläggas. Jag har t ex inte läst Twilight-serien, vare sig läst eller sett True Blood och jag tyckte att Interview with the Vampire (boken) var urtråkig. Men jag tyckte om att det i den här boken finns olika sorters vampyrer med olika agendor, ungefär som i filmen Underworld (första! den andra är riktigt dålig). De onda strigoi påminner om Death Eaters i Harry Potter-böckerna, båda grupperna har gjort aktiva val att bli onda. Törst är ju bara första boken i en serie så det kan ju visa sig att de kanske inte är så onda egentligen, men det får den som läser vidare i serien se.

En annan parallell till Harry Potter-böckerna är att Rose och Lissa befinner sig på en internatskola med allt vad det innebär (vem är populärast, snyggast, rikast, o s v), men där upphör likheterna. Vampire Academy är en något tuffare serie som riktar sig till tonåringar, d v s en något äldre ålderskategori än Harry.

Den här boken är inte alls dum. Rose är en härlig karaktär som är tuff och kaxig, men skulle ställa upp till 100% om Lissa behövde hjälp. Historien har ett bra driv och man får reda på mer om bakgrunden med jämna mellanrum i lagom stora doser. Även om jag tyckte om den här boken så kommer jag antagligen trots det inte att läsa mer av serien. Boken var bra, men det finns andra böcker som intresserar mig mer.

Bokmässan 2009, del 2: Fantasy

På årets bokmässa fanns tyvärr inte så många seminarier om fantasy, men jag hittade i alla fall tre stycken av intresse.

Det första blev Drakmytologi i modern litteratur på lördagsmorgonen. Jo Salmson, som tidigare har skrivit den avslutade lättlästa serien Alamandrarnas återkomst och nu håller på med böckerna om Tam i serien Drakriddare, samtalade med SF-bokhandelns Maths Claesson. De diskuterade hur fantasy har förändrat synen på drakar, från blodtörstiga väktare av skatter till belevade varelser som man kan ha djuplodande diskussioner med. Jo Salmson har i serien Drakriddare haft ännu en liten förändring i drakmytologin som lät intressant. Detta var ett kort seminarium (20 minuter) men det var intressant och roligt att lyssna på. Jag har tidigare inte läst något av Jo Salmson, men har nu funderingar på att göra det.

Lite senare på lördagen var det dags för nästa seminarium, Fantasy för fullvuxna med den ryske författaren Nick Perumov i samtal med Lotta Ohlsson (kulturjournalist). De diskuterade hans fantasyserie Svärdens väktare som är under utgivning i Sverige, del 6 av 12 är på väg ut i handeln nu i oktober. Enligt honom själv så är detta typisk rysk fantasy och absolut inte anglosaxisk eftersom det inte finns någon som är utvald att rädda världen från att gå under, att allt inte är svart på vitt utan någonstans mittemellan. Ett uttalande som känns lite förlegat. Visst finns det många fantasyromaner som är uppbyggda på premissen om att det goda kämpar mot det onda, men det finns väldigt många som porträtterar den gråskala som Perumov talar om. Detta sagt så tyckte jag ändå att det var ett intressant seminarium med en intressant författare. Jag har än så länge enbart läst de två första böckerna i serien, men jag tyckte väldigt bra om dem så jag skall definitivt läsa hela serien. Perumov har dessutom översatt Lord of the Rings till ryska och har även skrivit en fristående fortsättning till denna. Den första delen är planerad att komma ut på svenska till våren. Det är dessutom kul att hans böcker kommer ut på svenska innan de kommer ut på engelska. Kudos till det svenska förlaget Ersatz! På deras hemsida kan man läsa en intervju med honom. Jag hade med mig en bok som jag fick signerad.

Det tredje seminariet, Ny svensk fantasy, var på söndagen och som det första, enbart 20 minuter långt. Här höll författaren Anders Björkelid ett eget anförande och berättade om Ondvinter, första boken i serien Berättelsen om blodet. Han läste även lite ur boken och lyckades nog trollbinda de flesta av oss, även mig som redan läst den. Det jag tyckte var mest intressant var när han fick frågan "Hur ser du på fantasy?" för han svarade att det är som en djupdykning i språket. Han belyste detta uttalande med ett exempel på en titel från ett annat av årets seminarier "Tidens orm ömsar skinn". Här tar enligt Björkelid en fantasyförfattare metaforen både på allvar och rent bokstavligt. "Tänk om tiden verkligen var en orm" och så utvecklar författaren detta vidare. Det var ett mycket bra och intressant seminarium och efteråt fick jag även här min bok signerad.

Augustnomineringar 2009

Idag 13.00 meddelades det vilka böcker som blev nominerade till årets Augustpris. Listan på de nominerade hittar man på Augustprisets hemsida. Föga förvånande så domineras skönlitteraturklassen av de två stora förlagsgrupperna, vilket är lite tråkigt. Som tur är så är spridningen större i de två andra klasserna: barn & ungdomslitteratur och facklitteratur.

Jag konstaterar fascinerat att jag även detta år inte har läst en endaste en. Nåväl, det är ju över en månad kvar tills priset annonseras (23 november), så någon skall jag väl hinna med tills dess.

Den sista läsaren av David Toscana

I mitt förra blogginlägg berättade jag om bokmässan och de "spanska" seminarier som jag hade varit på. Ett av dem var med författaren David Toscana, vars bok Den sista läsaren jag nu har läst klart. Utgivningen av den här boken har skett i samarbete mellan bokförlaget Atlas och Boca Förlag. Det senare är ett förlag av den typ som jag nämnde i förra inlägget, dvs det har startats av översättare, i det här fallet Hanna Axén (som översatt Toscanas bok) och Örjan Sjögren.

I en fattig liten by i Mexico hittar Remigio en dag en död flicka i sin brunn (byns enda med vatten i). Han vet inte vad han skall göra så han beger sig till byns bibliotek där hans far Lucio jobbar. Fadern, som är den ende i byn som läser, finner genast råd i böckernas värld. Han sitter ensam i biblioteket dagarna igenom och läser de nyinkomna böckerna för att bedöma om de skall upp i hyllorna eller slängas åt kackerlackorna. I böckerna finner han även olika teorier om vem flickan skulle kunna vara och vem som kan ha mördat henne.

Detta är absolut ingen deckare vilket man ju lätt skulle kunna tro med tanke på den döda flickan. Snarare är den här boken en hyllning till litteratur och läsning. David Toscana låter bibliotekarien väva ihop de historier han läser i böckerna med det som händer i byn på ett sätt som gör att det inte alltid är klart vad som är vad, men utan att man som läsare tappar intresset för berättelsen, snarare tvärtom. Lucio diskuterar läsning och litteratur med både med andra och sig själv med en självklarhet som borde vara alla förunnat.

Bokmässan 2009, del 1: Spanien

Fokuslandet på årets bokmässa i Göteborg var Spanien och jag hade redan i somras märkt ut i programmet alla de seminarier med spansk anknytning som jag tyckte verkade intressanta. Som vanligt hade jag en aningen för optimistisk uppfattning om hur många seminarier jag egentligen orkar med per dag, så i slutändan blev det fem stycken med spansk anknytning (och 13 andra seminarier).

Det första av dessa fem seminarier var Skit i traditionerna med de mexikanska författarna Ignacio Padilla och David Toscana. Båda är Sverigeaktuella med var sin ny bok (Amfitryon respektive Den sista läsaren). Tillsammans med moderatorn Ulla Strängberg (kulturjournalist, SR) så diskuterades den latinamerikanska litteraturen och de båda författarnas avståndstagande till den magiska realismen. De tycker båda om Gabriel García Márquez som författare, men anser att det är dags för något annat än magisk realism. Dagens latinamerikanska författare bör inte försöka skriva en ny Hundra år av ensamhet, utan något helt eget, och världen behöver få upp ögonen för att latinamerikansk litteratur inte är synonym med magisk realism. Detta var verkligen ett otroligt intressant seminarium som fick mig att tänka över min egen syn på den latinamerikanska litteraturen. Jag köpte därför varsin bok av författarna och fick dem signerade.

På fredagen var det dags för det andra "spanska" seminariet, Bolaño på svenska – går det? Panelen bestående av Lena Heyman (översättare), Gabriella Håkansson (författare) och Lousie Epstein (radioproducent) diskuterade vilka svårigheter det finns med att översätta skönlitteratur och om det egentligen går att få med alla nyanser från ett språk till ett annat, i detta fall med fokus på Bolaños verk. Jag tyckte att det blev en bra diskussion både om hans författarskap och om problemen som Heyman stött på när hon har översatt böckerna till svenska. Hon håller för övrigt just nu på att översätta hans 2666, så det blir i alla fall samma översättare som de tidigare översatta böckerna.

Ett seminarium som jag önskar att jag inte hade gått på var Med blick för kärlek och fotboll. Här samtalade Ulf Eriksson (författare och kritiker) med Javier Marías, en spansk författare som jag alltid tyckt verka vara intressant men aldrig läst något av. Jag kan inte komma ihåg vad som diskuterades herrarna emellan och jag har inte skrivit något i min anteckningsbok, så jag kan tyvärr inte kommentera det här. Diskussionen om fotboll skulle precis börja när jag reste mig upp för att gå. Då hade de redan dragit över med några minuter och jag hade ett annat seminarium att hinna till. Det är dålig stil att dra över tiden! Marías intresserar mig fortfarande som författare, men jag skall nog låta det gå ett tag innan jag läser någon av hans böcker.

Sent på fredag eftermiddag var det dags för Från spanska till svenska om översättarnas viktiga roller. Ofta är det så att översättarna själva presenterar böcker de läst och tyckt om för svenska förlag. Översättarna Hanna Axén, Yvonne Blank och Marika Gedin skulle samtala om detta med Johan Falk (professor i spanska), men innan de fick börja ville Spaniens kulturminister yttra sig. Vilket var lite synd eftersom det tog tid från de andra, speciellt på grund av att allt han sa fick simultantolkas. Nåväl, när seminariet väl kom igång så var det intressant. Det pratades mycket om problemen med att få svenska förlag att vilja ge ut böckerna, trots utgivningsstöd från diverse kulturella institutioner. Ofta är det de små förlagen som chansar och ger ut dessa titlar, men det har även hänt att översättare startar ett eget förlag bara för att ge svenska läsare en chans att bekanta sig med de författarskap de själva anser viktiga.

Det sista av dessa fem seminarier var Baskien, Spanien och världen med den baskiske författaren Bernardo Atxaga och Ingrid Elam (kritiker). Hans böcker ges först ut på baskiska och sen översätter han dem själv till spanska. På det här seminariet diskuterades det framför allt hans senaste bok på svenska, Dragspelarens son, men även hans andra böcker. De teman han ofta återkommer till är det spanska inbördeskriget och effekterna det har haft på det baskiska samhället. Det var ett intressant seminarium och jag blev såpass intresserad av honom som författare att jag köpte hans bok och fick även den signerad.

Över lag så tyckte jag att det var det intressanta seminarier och jag blev ju tre böcker rikare!

Booker Prize-vinnare 2009

Wolf Hall av Hilary Montel har vunnit Booker Prize 2009! Inte den bok som jag hade hoppats på, men många verkar nöjda med vinnaren om man kan tro på allt som skrivs på Twitter. Så man kanske skall ta och titta lite närmare på den ändå. Mer information om boken och priset kan man hitta på Man Booker Prize hemsida.

I de lugnaste vatten av Viveca Sten

På senare år har det uppstått en svensk deckarboom i efterdyningarna av diverse succéer inom genren både här på hemmaplan och i utlandet. Kvalitén på dessa deckare är dock minst sagt varierande.

I de lugnaste vatten börjar en varm sommardag då ett lik flyter upp på en strand på Sandhamn, men det är osäkert om det rör sig om ett mord eller en olyckshändelse. Sedan dyker det upp ännu ett lik och kriminalinspektör Thomas Andreasson börjar ana oråd. Det finns dock inte så många ledtrådar så utredningen är tungrodd. Till sin hjälp med att lösa gåtan har han sin barndomskamrat Nora Linde som liksom han själv har bott på ön under somrarna hela uppväxten.

Den här ljudboken är tyvärr inget som jag kan rekommendera. Karaktärerna är platta och inte så trovärdiga och själva mordhistorien är dåligt uppbyggd. Efter cirka halva boken visste jag vem mördaren var och varför. Uppläsaren Katarina Ewerlöf är inte en av mina favoriter, men i det här fallet tror jag inte ens att att en riktigt bra uppläsare hade kunnat rädda boken. Vill man läsa en bra svensk deckare så ska man inte läsa den här, utan istället någon av Anna Janssons böcker. Hon kan skriva.

Darling Jim av Christian Mörk

I våras läste jag Darling Jim, en bok som antagligen hade passat bättre att läsa nu när höstmörkret är på ingång. Helst av allt så skulle jag ha velat läsa den sittandes framför en brasa i en sliten skinnfåtölj med vinden vinandes utanför. Det här är nämligen just den sortens bok som hör hemma i en sådan miljö.

Berättelsen börjar med den makabra upptäckten av tre döda kvinnor i ett hus utanför Dublin. Brevbäraren Niall hittar i en hög med oadresserade brev en dagbok skriven av en av de döda kvinnorna, Fiona Walsh. Genom Nialls läsning av dagboken får vi läsare sedan ledtrådar till vad det är som har hänt och att Fionas systrar, Rósín och Aoife, också har skrivit var sin dagbok. Dessa handlar bl.a. om deras tid i huset där deras moster hållit dem fängslade, men även om att en av dem lyckats rymma därifrån.

En av de centrala figurerna i berättelsen är Jim Quick, en kringresande "seanchaí", sagoberättare, som trollbinder sin publik och inte minst kvinnor med sitt berättande. Inte heller systrarna Walsh är immuna mot hans charm, men de börjar ana att något inte står rätt till när det hittas döda kvinnor i trakten.

Vad som börjar som en vanlig deckare med makabra mord utvecklas inom ett par kapitel till en berättelse som närmast drar sig åt den gotiska romanen. Här finns alla de grundläggande dragen i denna genre, såsom mystik, fantasi, spänning och t.o.m. en medeltida borg. Mörk stannar dock inte här utan väver in lite av myterna runt Cuchulainn och Artur. Resultatet är en nutida saga med rötter i traditionellt sagoberättande.

Man sugs in i berättelsen och vill inte lägga undan boken förrän sista sidan är läst, men även efter det lever karaktärerna kvar inom en. Jag väntar med spänning på att fler av Mörks böcker skall publiceras på svenska eller engelska, eftersom de än så länge bara finns på danska.

Booker Prize shortlist 2009 är klar!

Domarna har kommit fram till vilka sex titlar som platsade på årets shortlist. Listan hittar du här. Enligt diverse tidningars nätutgåvor så är årets lista den bästa på flera år och det kommer att bli en tuff tid för domarna. Om Coetzee skulle vinna blir det ett hattrick för hans del, Byatt har också vunnit tidigare, men jag hoppas på att Waters skall vinna i år.

Mitt blogginlägg om Longlist 2009 hittar du här.

Pullman tar sig an historien om Jesus

Idag fick jag reda på att Philip Pullman skall skriva en bok om Jesus, som kommer att heta The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ. Enligt en artikel på Guardians kultursektion så kommer boken att erbjuda en ny tolkning av Jesus liv. Detta kommer troligvis att reta upp den kristna högern i USA ännu mer än vad hans trilogi His Dark Materials gjorde och antagligen fortfarande gör. Och som extra grädde på moset så skall den komma ut lagom till nästa påsk...

Nåväl, hur intressant denna kontrovers i sig än må vara så var det inte framför allt det som jag fastnade för. Jag tycker nämligen att Pullman är en fantastisk författare som jag läst ett stort antal böcker av och han har ännu inte gjort mig besviken. Så nu hoppas jag givetvis att han lyckas även med den här boken.

Mitt intresse för boken ökade dessutom när jag såg att den kommer att vara en del av Canongates mytserie. The Myths är en utgivningsserie i vilken författare från hela världen blivit ombedda att välja en myt (från valfri mytologi) och skriva en modern tolkning av den. Hittills har författare som Jeanette Winterson, Margaret Atwood och vår egen Klas Östergren bidragit. Hela listan hittar man här.

Utgivningsserien som helhet är en mycket intressant idé från förlagets sida, men tyvärr tycker jag inte att resultatet har levt upp till förväntningarna. Jag har inte hunnit läsa alla de böcker som har kommit ut på engelska än, men av dem jag läst så är det bara ett fåtal som varit riktigt bra. Bäst hittills har Girl Meets Boy av Ali Smith (måste läsa mer av henne!) och The Helmet of Horror av Victor Pelevin varit. Bottennappet i serien är tyvärr det kinesiska bidraget Binu and the Great Wall av Su Tong, eftersom det lät väldigt intressant med en kinesisk myt efter alla de grekiska som inledde serien. Boken var dock lite väl tråkig för min smak.

Att Pullman nu skall ge ut en bok i serien betyder förhoppningsvis att kvalitén höjs igen.

Samurajsommar av Åke Edwardson

Jag bara läst en av Åke Edwardsons tidigare böcker, någon av hans deckare med kommisarie Winter i huvudrollen. Jag tyckte inte alls om den och det var därför var det med viss tveksamhet som jag började lyssna på Samurajsommar.

Den 12-årige Kenny befinner sig på kollo för att hans mamma inte kan/orkar ta hand om honom över sommaren. Över kollot styr Kärringen med järnhand och Kenny jämför det med att vara i ett fängelse. Han och hans samurajkrigare håller på att bygga ett slott i hemlighet, allt för att kunna gömma sig för Kärringen och de andra stora. Den här sista sommaren upptäcker han Kerstin, en tjej som är både schysst och snabb. Men en dag har hon försvunnit och Kenny är övertygad om att Kärringen och hennes son Christian har haft något med saken att göra.

Boken var faktiskt bra! Jonas Karlsson gör en bra uppläsning och det skulle ju kunna bidra till att jag tyckte om den. Men jag tror inte att det bara beror på uppläsningen, utan även på att Åke Edwardson här har skrivit en historia som går in i medvetandet och stannar där. Han skildrar Kennys och de andra barnens livssituationer med både känslighet och skärpa. Detta är en utmärkt ungdomsbok som även vuxna borde läsa!

Militärmusik av Vladimir Kaminer

Ibland så kan man inte göra annat än att hålla med om andras uttalanden om böcker. I det här fallet så gäller det den "blurb" som finns på framsidan av boken och är hämtad från Aftonbladets recension: "En sorts sovjetisk Populärmusik från Vittula". Jag kan inte annat än instämma.

Vladimir Kaminer berättar i sju kåseriartade kapitel om sin uppväxt i Sovjetunionen på 1970- och 80-talen. Lugnt och utan krångligheter får vi uppleva den sovjetiska statsmaktens absurditeter och de personer som han kommer i kontakt med. Själv upptäcker berättaren Kaminer tidigt sin berättarlust, som är av den egenheten att han inte för sitt liv kan berätta sanningen utan vrider och vänder på allt. Så vad som är sant eller inte i den här berättelsen kan man fundera på.

Liknelsen med Populärmusik från Vittula är som redan påtalat slående och liksom denna är Militärmusik mycket charmigt berättad. Man skrattar och småflinar sig igenom hela boken.

Som ni förstår så tyckte jag bra om boken och den gav mig även lust att läsa mer nutida rysk litteratur. Framför allt så vill jag läsa mer av Viktor Pelevin som jag läst ett par böcker av (Omon Ra är fantastisk!), men jag känner även att det är dags att ta tag i Döden och pingvinen av Andrej Kurkov. Den boken har legat länge nog på mitt Mt. TBR (dvs den ständigt växande "att läsa"-högen).

Bokmässeschema 2009

Nu har biljetterna kommit! Dags att ta en ordentlig titt i programmet för att försöka bestämma vilka seminarier som verkar mest intressanta och vilka som man kommer att få skippa till förmån för andra. Sedan skall man ju även hinna äta något någon gång också.

Årets tema är Spanien, så det kommer antagligen att bli en hel del spanskinfluerat för min del. Tyvärr så kan författaren Javier Cercas inte medverka på ett av de seminarier som jag är intresserad av. Nåväl, det finns fler. Såsom det med Guillermo Arriaga, som bl a skrivit manus till Babel, Älskade hundar och 21 gram, eller det om den svåra översättningen av Roberto Bolaños romaner.

Förutom seminarier så kommer det ju att finnas en hel del monteraktiviteter, författare att lyssna på lite här och var samt förlag att besöka. Om ca 1 månad ses vi där!

Musselstranden av Marie Hermanson

När man ser att en ljudbok finns tillgänglig som bokring på Bookcrossing så är det svårt att tacka nej. Jag var dock lite osäker på om jag skulle hoppa på den här eller inte, jag har tidigare läst Hembiträdet av Hermanson och var inte så förtjust i den, därav tveksamheten.

Ulrika tar med sina söner till stället där hon brukade tillbringa somrarna som liten, men de är mer intresserade av att fiska än att gå runt och titta på hus. Vid fiskestället gör en av pojkarna en makaber upptäckt i en gång under ett par stenblock. Detta för Ulrika tillbaka till sommaren där ett av grannfamiljens barn försvann och hittades senare vid just denna plats.

Uppläsaren Maria Johansson gör ett mycket bra jobb med den här boken, hon får fram det rätta tonfallet som gör att man sugs in i berättelsen. Och berättelsen är bra! Till skillnad från Hembiträdet som jag upplevde som förutsägbar, är den här skriven på ett sätt som gör att även de passager som är något genomskinliga blir intressanta och man vill veta mer.

Sammanfattningsvis så berättas historien väl av såväl författare som uppläsare. Jag är dock lite tveksam till om jag skall läsa något annat av Marie Hermanson, den första upplevelsen brände mig lite och även om Musselstranden var bra, väger den inte upp för Hembiträdet. Fast om det skulle dyka upp en i ljudboksform så skulle jag nog inte tacka nej, särskilt om det är denna Maria Johansson som läser...

I Am the Messenger av Markus Zusak

En av de bästa böckerna jag läste förra året var The Book Thief, en rent ut sagt fantastisk bok! Så när jag såg att det fanns en bokring på Bookcrossing med en av hans andra ungdomsböcker så hoppade jag naturligtvis på den med en gång. Och jag blev inte besviken.

Ed Kennedy, 19 år, är en minderårig taxichaufför (i Australien måste man uppenbarligen ha fyllt 20 år för att få köra taxi). De flesta i hans närhet (även han själv) anser att han är en loser. Men så en dag råkar han avstyra ett bankrån och blir stadens hjälte, om än för en kort stund. Strax efter detta hittar han ett ruter ess i sin brevlåda, på vilket någon har skrivit tre adresser. Han åker till de här adresserna och inser att det bor människor där som är i behov av hjälp på olika sätt. Han får tre ess till på samma sätt i brevlådan, men med olika meddelanden som han måste klura ut vad de betyder och vad han förväntas göra.

I Am the Messenger är inte alls lik The Book Thief, så förvänta er inte det om ni skulle läsa den. Men det är en bra bok på sitt sätt. Den är klassad som Young Adult (14-17år), har en bra handling, härliga karaktärer och man blir glad av den. Trots att det allt som oftast är uppenbart vad som kommer att hända, så gör det ingenting eftersom Zusak är en såpass skicklig författare med ett underbart språkbruk som gör att man bara vill läsa vidare. Tyvärr så är boken som helhet inte lika bra som The Book Thief, men den bra känslan man får av den lever kvar. Jag kan tänka mig att den passar utmärkt att läsa och diskutera i skolklasser, men tyvärr så finns den inte på svenska, åtminstone inte än.


(Och för er som undrar vad Bookcrossing månde vara så har Gealach förklarat det alldeles utmärkt här.)

Booker Prize 2009 igen!

Nej, jag har tyvärr inte hunnit läsa någon av böckerna än (lugn, det kommer). Jag ville bara uppmärksamma er på den här artikeln i The Bookseller om hur försäljningen för de 13 titlarna har förändrats efter att longlisten presenterades.

Bookerprize longlist 2009 är klar!

I början av veckan så släpptes årets longlist till Man Booker Prize. De 13 titlarna på listan hittar man här. Domarna skall nu välja ut en shortlist bestående av sex av dessa böcker och detta kommer att meddelas 8 september. Vilken bok som sedan i slutändan vinner kommer att meddelas 6 oktober.

Nu är det tyvärr så att jag inte har läst en endaste en av böckerna på listan, men jag har trots detta utsett min alldeles egen lilla shortlist på dem jag skulle vilja läsa.

Min absoluta favoritkandidat är Sarah Waters bok The Little Stranger. Jag har tidigare läst en av hennes andra böcker, Tipping the Velvet, samt sett TV-serien baserad på den och tyckte väldigt mycket om båda. Sedan blir det dock lite svårare att välja ur listan.

En bok som verkar väldigt intressant är Heliopolis av James Scudamore, där en man gör en klassresa från fattigdom i Sao Paolos slum till den rikare delen av staden. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som får mig att sätta den på listan. Jag får väl bara ta och läsa den helt enkelt!

En författare som alltid har intresserat mig, men som jag aldrig har läst, är A.S. Byatt och The Children's Book verkar lovande. Den utspelar sig från 1895 fram till första världskrigets slut och man får följa tre familjer vars barn växer upp under den här tiden. Familjekrönikor som utspelar sig vid den här tiden tycker jag är svåra att motstå!

Colm Tóibín är en annan författare vars böcker jag har stått och tittat på men aldrig läst. Brooklyn handlar om en kvinna som flyr från fattigdomen på Irland till New York på 1950-talet och jag har alltid varit fascinerad av historier om irländska emigranter så den hamnar listan.

Lite motvilligt så hamnar även Cheetas "självbiografi" på listan. Motvilligt för att Booker är ett pris för romaner, inte biografier, men den stora frågan är väl egentligen hur man klassar en sådan här bok. Schimpansen lär ju inte ha skrivit den själv. Det låter ju snarast som en fiktionalisering av apans liv i Hollywood under dess glansdagar. Om utförandet har lyckats så kan det vara en intressant bok om ämnet i fråga.

Ja, det var de fem som hamnade på min lista. Den uppmärksamme läsaren ser här en diskrepans mellan min fem böcker långa shortlist och den på sex böcker som domarna måste klämma fram. Det är helt enkelt så att de andra inte riktigt faller mig i smaken. Jag har läst några verk av vissa författare på listan (Coetzee, Hall, Trevor), men de var inte tillräckligt bra för att jag i nuläget får lust att kasta mig över deras senaste alster. Så det blir helt enkelt endast fem titlar på min lista.

Havets vargar av Tamelander & Hård af Segerstad

Jag fick ett ljudbokstips av min kära mor i våras om Havets vargar, en bok om kampen mellan tyska ubåtar och de allierades fartyg och flygplan under andra världskriget. Detta kan ju verka lite torrt och tråkigt, speciellt om man, som min mamma, inte är intresserad av krigshistoria och jag blev därför väldigt förvånad över att få tipset från henne. Eftersom jag själv är intresserad av historia och då även krigshistoria så lyssnade jag på boken. Och den var riktigt bra!

Boken består av 10 berättelser där författarna beskriver några av de avgörande händelserna under ubåtskriget. Samtidigt som man får information om hur t.ex. radar och målsökande torpeder utvecklades och fungerar, så får man även ingående följa några av personerna (både tyskar och allierade) som var med om händelserna. Greppet att just visa båda sidorna gör att man som lyssnare känner en stark empati med den sida som står i fokus för tillfället. Resultatet av dessa dramatiserade skildringar gör att boken blir mer lik skönlitteratur än en renodlad faktabok.

Panik av Jeff Abbott

Den här fartfyllda historien börjar med att Evan åker hem till sin mamma, hittar henne död på köksgolvet, själv blir överfallen, varefter det bär av i ett rasande tempo! Han upptäcker under resans gång att ingenting är vad det verkar vara, inte ens hans egen bakgrund, och han får klura ut både ett och annat medan han försöker behålla livhanken.

Jag lyssnade på den här boken och det fungerade alldeles utmärkt. Thriller-genren brukar ju vara bra att just "läsa med öronen" och den här ljudboken var inget undantag. Det var full fart från början till slut med en hel del invecklingar för att göra historien så där spännande så att man inte kan sluta lyssna. Något litterärt mästerverk är den ju inte, men likväl en passande bok att ha med i hängmattan eller under en bilfärd. Vill man ha lite lagom underhållning så passar den här utmärkt. Om inte, ta något annat!

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon

För ett tag sedan läste jag ut Mark Haddons bok (sv. titel: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten) om den femtonårige Christopher som är diagnostiserad med Aspergers syndrom (AS). På en av sina nattliga promenader hittar Christopher grannfruns hund död och han bestämmer sig för att ta reda på vem som har dödat den. Detta leder till att han behöver ta mer kontakt med andra människor runt omkring sig än vad han behövt göra tidigare. Vilket i sin tur leder till omvälvande upptäckter om honom själv och hans familj.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att boken är bra eller inte. Till saken hör att väldigt många som jag pratat om den med tidigare har höjt den till skyarna (nåja, nära på i alla fall) och jag tycker inte att den är riktigt så bra. Det är visserligen en bra historia med en annorlunda infallsvinkel (det är Christopher som berättar) och den är välskriven på så vis att det känns som att man verkligen får en insikt om hur det kan vara att ha AS. Boken skildrar tydligt hur vår uppfattning av verkligheten skiljer sig väldigt mycket från hans. Men för mig är inte det här det första mötet med karaktärer som har AS. Jag har tidigare sett filmen Mozart and the Whale (sv. titel Crazy in Love), som jag tyckte väldigt mycket om. Det är en kärlekshistoria mellan två personer med AS. Detta kan ha påverkat min läsning av boken på så vis att det för mig inte är nytt och fascinerande på samma sätt som det kanske varit för en del andra läsare. Sedan blir det ju lite problematiskt med böcker som blir hypade, det gör ju oftast att förväntningarna blir väldigt höga, vilket det inte alltid så lätt att leva upp till.

Författarsignering: Joe Abercrombie

I fredags var jag på en boksignering på SF-bokhandeln i Göteborg. Författaren det gällde var Joe Abercrombie och jag har i skrivande stund inte läst en endaste bok av honom. Nu är det inte så att det är en ointressant författare, snarare tvärtom! Jag har länge gått och klappat på The Blade Itself (del 1 av 3 i The First Law), som är en mycket snygg bok och som även verkar intressant rent innehållsmässigt. Roten till denna avhållsamhet ligger snarast i något som en kompis sa till mig för några år sedan: "Börja aldrig på en ej färdigskriven fantasyserie!" Tyvärr så har jag inte alltid lyssnat på detta extremt goda råd utan fallit till föga för snygga utsidor och bra historier (t.ex. serien A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin). Jag ville därför vara säker på att denna trilogi inte blev en tetralogi eller en pentalogi eller en... (ja, ni förstår vad jag menar), innan jag började på denna serie. Till min stora glädje så visar det sig att författaren i det här fallet håller vad han lovar och även om fjärde boken utspelar sig i samma värld som trilogin så är det en fristående roman.

Tillbaka till fredagens boksignering. Hela affären sjöd av liv och rörelse, folk köade och andra stod i små grupper och pratade. Det verkade som att alla i personalen var där samtidigt, även de som inte jobbade. Alla verkade väldigt glada, men gladast var nog Joe Abercrombie själv. Han satt där och signerade för glatta livet, men tog sig ändå tid att prata lite med alla som kom fram och ställde glatt upp på att fotograferas med sina fans. När jag väl kom fram så pratade vi lite om vad han tyckte om Sverige och den otroliga hettan som ligger över oss sen ett tag tillbaka. Han var mycket trevlig och rolig, vilket gör mitt intresse för boken ännu större - humor är viktigt! Så på det hela taget så var det en mycket trevlig upplevelse. Vill man veta vad han tyckte om sin blixtvisit här så har han skrivit om det på sin egen blog.

Gängkrig 145 av Jens Lapidus

I denna tredje del av Jens Lapidus Stockholm Noir, den här gången i form av en tecknad serie i samarbete med Peter Bergting, möter vi Mahmud vars syster blivit våldtagen av två killar på en fest. Han råder henne att gå till polisen för att göra en anmälan, vilket hon gör. Detta till trots så samlar han ihop sitt gäng för att skipa rättvisa på sitt sätt och skapar på så sätt ett gängkrig med blodig utgång som följd.

Gängkrig 145 är snygg, mycket snygg – all heder åt Bergting som illustrerat den. Tyvärr så tycker jag inte att Lapidus har lyckats lika bra den här gången. Historien känns lite tunn och har en del logiska hål som stör. Missförstå mig inte nu, det är en bra och läsvärd berättelse, men jag skulle vilja att det var lite mer stuns i den. Att skriva manus till en tecknad serie är ju inte riktigt samma sak som att skriva en roman och det märks att Lapidus inte är riktigt van än. Han har lite att jobba på innan han kommer upp i samma klass som t ex Brian Michael Bendis som är en av mina favoriter när det kommer till noir i tecknad serieform.

Vad som är bra med Gängkrig 145 är att den visar en annan typ av tecknad serie än det stora flertalet av de som har dykt upp på den svenska marknaden i original; serier som allt som oftast bygger på författarens eget (inte alltid så intressanta) liv och som påfallande ofta är ganska fula! Nu finns det ju en del serier som inte är sådana. Peter Bergtings The Portent och Jakob Nilssons adaption av Stieg Trenters Roparen är två tydliga exempel. Gängkrig 145 påvisar även det faktum att serier inte alltid är för barn, utan att det även finns serier för vuxna. Nu kanske det öppnas upp en större möjlighet för riktigt bra serier i en större mängd olika genrer att nå ut till en större publik (både barn och vuxna). Och för detta vill jag tacka herrarna Lapidus och Bergting!

Bokomslag

Apropå mitt föregående inlägg om Bolaño...

När man pratar om att Bonniers har tagit över Bolaños författarskap med vänner och bekanta så är det påfallande många som undrar hur de nya böckerna kommer att se ut. Nu är ju detta inte så konstigt med tanke på hur snygga de tidigare böckerna är. Pocketen av De vilda detektiverna bör ju vara en av de snyggaste i tryck, användandet av ryggen för att skriva 'baksidestext' är lysande! Detta gjorde man även på den häftade boken, men där ser framsidan lite annorlunda ut. Om natten i Chile har sin 'baksidestext' på framsidan. Härligt!

Man undrar ju hur Bonniers tänker på den här fronten. Kommer de att försöka efterlikna de tidigare eller kommer de att göra något helt nytt. För även om det är insidan som räknas, så är ju omslag viktiga. Det är många gånger som jag köpt en riktigt snygg bok för att sedan tycka att den är rätt kass, men nästan aldrig tvärtom eftersom jag inte tycker om att köpa fula böcker.

Roberto Bolaño kommer ut på annat förlag

I en artikel på svb.se kan man läsa att bokförlaget Tranan har förlorat matchen mot Bonnierförlagen om vem som skall ge ut böcker av Roberto Bolaño i fortsättningen. Tranans förlagschef är av naturliga skäl inte helt överlycklig och det kan man ju förstå.

Frågan är ju hur det blir för oss köpare/läsare. Hur blir det t ex med översättningen? Jag tvivlar inte på att Bonniers har bra översättare hos sig, men Bolaño är ju rätt så speciell som författare och inte heller så lätt att översätta. Det bästa vore antagligen om det blev samma översättare för att få samma stil på de gamla och de nya böckerna. På Bokmässan i Göteborg i höst så skall ett seminarium ägnas åt att diskutera huruvida det egentligen går att översätta honom eller inte. Jag har personligen endast läst Om en natt i Chile, och när jag läste den funderade jag på hur svårt det måste ha varit att översätta den.

Inofficiell bokbytarhylla i Göteborg.

Nu har Göteborg äntligen fått en egen Bookcrossinghylla! Det är butiken Quiltstudion som har satt upp en hylla där man kan lämna och/eller byta sina bookcrossingböcker. Butiken ligger uppe i Guldheden. Jag har tyvärr inte tagit mig dit ännu, men har hört från säkra källor (som inte är ägaren) att det är en mysig butik! Hur man tar sig dit och annan information står på butikens hemsida och man kan även ta sig en titt på vad som skall finnas i bokhyllan.

Blogg uppe!

Jaha, då har man startat en blogg.

Jag kommer med jämna mellanrum (veckovis) att skriva om böcker. Vad annars?! Det kommer att bli kommentarer om böcker och saker som händer inom bokvärlden, men även lite smått och gott om BookCrossing och annat bokrelaterat.

Vi ses i bokskogen!