Att läsa eller att lyssna? Några tankar om dagens deckarklimat

Jag har alltid älskat att läsa deckare och har läst rätt många genom åren. På senare tid har jag dock märkt en förändring i mitt deckarläsande, att jag istället för att läsa böckerna har börjat att lyssna på dem. När jag härom dagen läste en recension av en deckare på bloggen Du är vad du läser, så fanns det med en länk till en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera på varför mitt deckar-"läsande" har förändrats på det viset.

Svenska eller nordiska deckare har nästan aldrig intresserat mig. De engelska och amerikanska har alltid stått högre i kurs för min del. Jag tror att det har mycket med miljöerna att göra, att det är lite roligare att läsa om det som inte ligger nästgårds. Samtidigt har de även bidragit till att hålla igång min engelska eftersom jag har försökt se till att läsa dem på originalspråk. Fast på senare tid har även de fått stå tillbaka för annat. Det finns några författare som jag fortfarande tycker är bra och gärna läser (t ex Pelecanos, Ellroy, Lehane), men antalet nytillskott minskar.

När jag nu har gått från läsande till lyssnande så har jag faktiskt även börjat ta mig an svenska deckare. Anledningen till detta är helt enkelt att ljudböcker för mig är en sorts "ickeböcker". Eftersom ljudboksformatet inte är ett läsbart medium utan just ett som man lyssnar till, så innebär det att dessa "böcker" är något som man kan ta sig an samtidigt som man gör något annat. De tar inte tid från mitt läsande och på så sätt kan jag konsumera även böcker som jag aldrig hade tagit mig tid till att läsa.

Det som stör mig mest i deckare nuförtiden (svenska som engelska eller amerikanska) är att de ofta inte håller sig till huvudhistorien. Det är alldeles för mycket onödigt tjafs runtomkring som gör att jag tröttnar. Både bloggen och artikeln som nämnts ovanför tog upp just detta, så jag verkar inte vara ensam om att märka av det. Visst behövs det lite utfyllnad med information om huvudpersonerna, men jag föredrar när det är relevant information. En deckare som jag tyckte var bra på detta var vinnaren av Svenska Deckarakademins pris i år, Tre sekunder av Roslund & Hellström. Den var spännande och aktuell med infiltratörstemat, samtidigt som man fick reda på lagom mycket om personerna. Den var helt enkelt mycket bra skriven, något som tyvärr inte verkar vara så vanligt i dagens deckarklimat.

Samtidigt som jag störs av tjafs i vissa böcker så tycker jag om det i andra. I Fred Vargas böcker om den lite annorlunda kommissarien Adamsberg, nu senast i I de eviga skogarna, får man följa kommissariens liv och leverne, men här funkar det för mig. Det skulle kunna bero på att historierna i sig är intressantare, men jag tror även, som tidigare sagt, att det ligger mycket i miljöerna. Annorlunda miljöer har helt enkelt en starkare dragningskraft för mig. Tidigare var det de engelska och amerikanska miljöerna som lockade, men nu när jag har vant mig vid dem så söker jag uppenbarligen efter andra, för mig nya miljöer.

Boktips på nätet

På bokmässan i höstas lyssnade jag på en presentation om en sida på nätet som har inlästa boktips. Detta tyckte jag lät väldigt intressant och skrev upp vad sidan hette på en lapp. Men lappen försvann naturligtvis och jag har funderat hela hösten på vad det var sidan hette.

Nu har jag äntligen fått reda på det! Sidan heter Bokpuffen. Varje vecka så läggs det upp tre nya boktips: en nyutkommen bok, en klassiker och en barn & ungdomsbok. Varje inläsning är ca 3-5 minuter och det är inledningen som man får höra.

Jag tycker att det är en rolig idé att lyssna på en kort uppläsning av några sidor och det känns som ett bra komplement till baksidestexter eller säljtexter hos nätbokhandlarna (även om nu vissa av dem även erbjuder kortare "previews"). En nackdel kan ju vara om man inte tycker att uppläsningen är bra gjord. Alla som har lyssnat på en hel del ljudböcker vet ju att inte alla uppläsare passar alla lyssnare. Men förhoppningsvis så är det inget större problem.

Numera negerkung av Kevin Frato

Harley är 17 år och för att slippa åka till kriget i Irak som sin bror så flyr han till Sverige. Väl här vet myndigheterna inte riktigt vad de skall göra, asylsökande flyktingar från USA tillhör inte vanligheterna. Till slut hamnar han i Jordbro och får börja läsa svenska som andraspråk.

Romanen består dels av inlämningsuppgifter där hans alter ego, "höft-hopp stjärnan" Lay-Z, med mycket fantasi och en svenska som består av direktöversatta amerikanska ord och uttryck berättar om hur han kom till Sverige. Dels består den av brev på engelska både till brodern stationerad i Irak och till sin Baby Giuliana hemma i Philadelphia. I både breven och inlämningsuppgifterna så får man små glimtar ur Harleys liv nu och då. Han beskriver även hur han inte längre kan hitta sig själv för att han blandar ihop de båda språken. Han är inte längre en hel person utan splittrad i två.

Den brutna svenskan och Harleys otroliga fantasi gör att boken blir väldigt underhållande, men skrattet fastnar i halsen när man samtidigt får sig en dos av svensk integrationspolitik och även amerikansk såväl utrikes- som inrikespolitik. Det är ingen vacker bild av den samhälleliga utvecklingen i de båda länderna som målas upp i boken.

Detta är en otroligt välskriven bok som har både humor och en politisk udd i sig. Jag tyckte inte att engelskan (eller den brutna svenskan för den delen) var svår, men jag har hört andra som tyckte att den var lite småkrånglig. De som tyckte detta hade ändå en positiv läsupplevelse, så låt det inte hindra er!

(Kuriosa: Boken ratades av Augustkommittén för att den inte var helt på svenska. Läs här vad förläggaren Kerstin Aronsson tyckte om detta beslut.)