Gängkrig 145 av Jens Lapidus

I denna tredje del av Jens Lapidus Stockholm Noir, den här gången i form av en tecknad serie i samarbete med Peter Bergting, möter vi Mahmud vars syster blivit våldtagen av två killar på en fest. Han råder henne att gå till polisen för att göra en anmälan, vilket hon gör. Detta till trots så samlar han ihop sitt gäng för att skipa rättvisa på sitt sätt och skapar på så sätt ett gängkrig med blodig utgång som följd.

Gängkrig 145 är snygg, mycket snygg – all heder åt Bergting som illustrerat den. Tyvärr så tycker jag inte att Lapidus har lyckats lika bra den här gången. Historien känns lite tunn och har en del logiska hål som stör. Missförstå mig inte nu, det är en bra och läsvärd berättelse, men jag skulle vilja att det var lite mer stuns i den. Att skriva manus till en tecknad serie är ju inte riktigt samma sak som att skriva en roman och det märks att Lapidus inte är riktigt van än. Han har lite att jobba på innan han kommer upp i samma klass som t ex Brian Michael Bendis som är en av mina favoriter när det kommer till noir i tecknad serieform.

Vad som är bra med Gängkrig 145 är att den visar en annan typ av tecknad serie än det stora flertalet av de som har dykt upp på den svenska marknaden i original; serier som allt som oftast bygger på författarens eget (inte alltid så intressanta) liv och som påfallande ofta är ganska fula! Nu finns det ju en del serier som inte är sådana. Peter Bergtings The Portent och Jakob Nilssons adaption av Stieg Trenters Roparen är två tydliga exempel. Gängkrig 145 påvisar även det faktum att serier inte alltid är för barn, utan att det även finns serier för vuxna. Nu kanske det öppnas upp en större möjlighet för riktigt bra serier i en större mängd olika genrer att nå ut till en större publik (både barn och vuxna). Och för detta vill jag tacka herrarna Lapidus och Bergting!

Bokomslag

Apropå mitt föregående inlägg om Bolaño...

När man pratar om att Bonniers har tagit över Bolaños författarskap med vänner och bekanta så är det påfallande många som undrar hur de nya böckerna kommer att se ut. Nu är ju detta inte så konstigt med tanke på hur snygga de tidigare böckerna är. Pocketen av De vilda detektiverna bör ju vara en av de snyggaste i tryck, användandet av ryggen för att skriva 'baksidestext' är lysande! Detta gjorde man även på den häftade boken, men där ser framsidan lite annorlunda ut. Om natten i Chile har sin 'baksidestext' på framsidan. Härligt!

Man undrar ju hur Bonniers tänker på den här fronten. Kommer de att försöka efterlikna de tidigare eller kommer de att göra något helt nytt. För även om det är insidan som räknas, så är ju omslag viktiga. Det är många gånger som jag köpt en riktigt snygg bok för att sedan tycka att den är rätt kass, men nästan aldrig tvärtom eftersom jag inte tycker om att köpa fula böcker.

Roberto Bolaño kommer ut på annat förlag

I en artikel på svb.se kan man läsa att bokförlaget Tranan har förlorat matchen mot Bonnierförlagen om vem som skall ge ut böcker av Roberto Bolaño i fortsättningen. Tranans förlagschef är av naturliga skäl inte helt överlycklig och det kan man ju förstå.

Frågan är ju hur det blir för oss köpare/läsare. Hur blir det t ex med översättningen? Jag tvivlar inte på att Bonniers har bra översättare hos sig, men Bolaño är ju rätt så speciell som författare och inte heller så lätt att översätta. Det bästa vore antagligen om det blev samma översättare för att få samma stil på de gamla och de nya böckerna. På Bokmässan i Göteborg i höst så skall ett seminarium ägnas åt att diskutera huruvida det egentligen går att översätta honom eller inte. Jag har personligen endast läst Om en natt i Chile, och när jag läste den funderade jag på hur svårt det måste ha varit att översätta den.