Whitechapel Gods av S. M. Peters

Köp på Bokus.
Det här är en bok som jag köpte för att jag fastnade för det snygga omslaget. Naturligtvis så gjorde baksidestexten sitt till. Boken verkade jätteintressant och steampunk som genre fascinerar mig.

Boken utspelar sig i ett viktorianskt London där Whitechapel har blivit avdelat från resten av staden och nu regeras av två mystiska, mekaniska gudar, Grandfather Clock och Mama Engine. Folket i Whitechapel styrs med järnhand av gudarna och deras hantlangare. Ett folkuppror slogs ned för några år sedan och lugnet verkar ha lagt sig, fram tills nu.

Jag ville verkligen tycka om den här boken och den har en hel del som talar för sig. Peters har fått fram ett bra persongalleri med tredimensionella karaktärer och en historia som är både spännande och intressant. Tyvärr så räcker det inte riktigt för mig. För även om det är bra karaktärer så är det väldigt många av dem och jag hade i den första tredjedelen av boken svårt att hålla isär dem. Vad gäller själva historien så upplever jag den som väldigt spretig i början och det är inte förrän den blir mer fokuserad som den börjar närma sig sitt potential, vilket är lite synd. Det här är en bra skriven debutbok (om än något spretig för min smak), men det kan ju bli bättre till nästa bok. Jag tror dock inte att jag kommer att läsa den.

Nya svenska fantasyförlag!

Igår meddelade förlaget Kabusa att deras nya fantasyförlag skall heta Styx. Två böcker utkommer senare i vår och det går att läsa om här. Riktigt roligt att svenska förlag har börjat intressera sig mer för att ge ut kvalitetsfantasy/SF.

Även Ersatz skall starta ett nytt fantasyförlag. Det kommer att heta Coltso och utgivningen kommer att ha ett fokus på ryska författare, vilket är ganska logiskt med tanke på deras tidigare utgivning av både Perumov och Gluchovskij. Men de kommer även att ge ut författare från andra östeuropeiska länder, bl a skall de ge ut Andrzej Sapkowski. Mer att läsa om utgivningen finns här.

Det verkar bli ett härligt bokår!

Läsdagbok för bokälskare!

Köp på Bokus.

Jag har fått en ny jättefin läsdagbok! Det är absolut inget fel på den anteckningsbok som jag för närvarande använder, men den nya är bättre.

Varför är den då bättre? Jo, för att den ger mig möjligheten att samla allt som jag i vanliga fall har utspritt över ett antal olika anteckningsböcker och diverse lösa lappar. Det är nämligen inte enbart en läsdagbok där man skriver upp vilken bok man läste när och vad man tyckte om den, utan här finns även avdelningar som Bokåret, Listor och Möten. Det finns även en som heter Boktips, där de har listat böcker från några av de största litteraturpriserna runtom i världen.

Under avdelningen Listor finns det underavdelningar där man kan skriva upp favoritförfattare, favoritböcker, böcker som man vill läsa och var man kan hitta dem. Dessutom finns det sidor där man kan skriva upp böcker som man gett bort/lånat ut. Även själva läsdagboken är uppiffad med symboler för genre och hur man kände för boken, samt möjlighet att kryssa i vad man skall göra med den nu lästa boken.

Förlaget Kabusa har helt enkelt gett ut en Läsdagbok för bokälskare!

(Kabusa har även en sida på Facebook)

Att läsa och skriva av V. S. Naipaul

För ett tag sedan så hade en av mina BookCrossing-vänner med sig den här boken på en av våra träffar. Den verkade intressant och var även tunn (72 s.), så jag tog hem den i tron att den snart skulle vara på resande fot igen. Nu, åtta månader senare, har jag äntligen fått tummen ur och läst den.

Att läsa och skriva är en essä om Naipauls egna förhållande till läsande och skrivande under uppväxtåren. Han hade vid elva års ålder bestämt sig för att bli författare, men var inte direkt intresserad av att skriva. Någon bokslukare var han inte heller som barn utan föredrog att gå på bio.

Det som främst fångar mig i boken är hans skildring av uppväxten i en indisk familj bosatt i Västindien, där den brittiska staten var alltjämt närvarande. Bilden han målar upp av ett dammigt Trinidad är väldigt levande. Jag har hört att hans bästa verk är hans reseskildringar och efter att ha läst den här boken så kan jag förstå varför.

Nu känner jag mig väldigt sugen på att ta mig an en annan av hans böcker som jag har stående i hyllan, nämligen A Turn in the South, som är en skildring av den amerikanska södern.

Storm Front (The Dresden Files 1) av Jim Butcher

En bokserie som jag ofta har blivit tipsad om är The Dresden Files, Jim Butchers böcker om trollkarlen Harry Dresden. Det rör sig om hårdkokta deckare som blandats upp med magi och trolldom – kan det gå fel?

I Storm Front, den här första boken i serien, skall Harry hjälpa Chicagos poliskår med att utreda ett dubbelmord som har begåtts medelst svartkonst. Han brukar arbeta som konsult hos dem när "speciella" fall dyker upp. Ungefär samtidigt får han ett annat, civilt, uppdrag som pockar på hans uppmärksamhet. I klassiskt Sam Spade-manér hamnar han snart i trångmål både med polisen och den lokale maffiabossen.

Jag tycker att blandningen av magi och detektivarbete är en rolig idé som borde fungera väl och grunderna till en bra bokserie finns här, men tyvärr så haltar det lite i första boken. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som inte riktigt fungerar. Jag tycker om de flesta av karaktärerna (en av mina favoriter är den pizza-älskande älvan Toot) och det är härlig humor med en hel del nördiga referenser. Så långt är allt väl. Problemet verkar ligga mer i själva mysteriet och polis- och detektivarbetet. Vare sig Dresden själv eller Chicagopolisen verkar ha jättebra koll och det drar naturligtvis ner på trovärdigheten.

Allt detta sagt så vill jag dock påpeka att jag faktiskt tyckte om boken, trots vissa skavanker. Jag har redan köpt del två i serien, mycket på grund av att jag har hört att böckerna skall bli bättre och bättre. Och det får man väl hoppas eftersom serien enligt SF-bokhandeln skall bli 23 böcker! Jag får helt enkelt be om att få återkomma i frågan.

Att läsa eller att lyssna? Några tankar om dagens deckarklimat

Jag har alltid älskat att läsa deckare och har läst rätt många genom åren. På senare tid har jag dock märkt en förändring i mitt deckarläsande, att jag istället för att läsa böckerna har börjat att lyssna på dem. När jag härom dagen läste en recension av en deckare på bloggen Du är vad du läser, så fanns det med en länk till en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera på varför mitt deckar-"läsande" har förändrats på det viset.

Svenska eller nordiska deckare har nästan aldrig intresserat mig. De engelska och amerikanska har alltid stått högre i kurs för min del. Jag tror att det har mycket med miljöerna att göra, att det är lite roligare att läsa om det som inte ligger nästgårds. Samtidigt har de även bidragit till att hålla igång min engelska eftersom jag har försökt se till att läsa dem på originalspråk. Fast på senare tid har även de fått stå tillbaka för annat. Det finns några författare som jag fortfarande tycker är bra och gärna läser (t ex Pelecanos, Ellroy, Lehane), men antalet nytillskott minskar.

När jag nu har gått från läsande till lyssnande så har jag faktiskt även börjat ta mig an svenska deckare. Anledningen till detta är helt enkelt att ljudböcker för mig är en sorts "ickeböcker". Eftersom ljudboksformatet inte är ett läsbart medium utan just ett som man lyssnar till, så innebär det att dessa "böcker" är något som man kan ta sig an samtidigt som man gör något annat. De tar inte tid från mitt läsande och på så sätt kan jag konsumera även böcker som jag aldrig hade tagit mig tid till att läsa.

Det som stör mig mest i deckare nuförtiden (svenska som engelska eller amerikanska) är att de ofta inte håller sig till huvudhistorien. Det är alldeles för mycket onödigt tjafs runtomkring som gör att jag tröttnar. Både bloggen och artikeln som nämnts ovanför tog upp just detta, så jag verkar inte vara ensam om att märka av det. Visst behövs det lite utfyllnad med information om huvudpersonerna, men jag föredrar när det är relevant information. En deckare som jag tyckte var bra på detta var vinnaren av Svenska Deckarakademins pris i år, Tre sekunder av Roslund & Hellström. Den var spännande och aktuell med infiltratörstemat, samtidigt som man fick reda på lagom mycket om personerna. Den var helt enkelt mycket bra skriven, något som tyvärr inte verkar vara så vanligt i dagens deckarklimat.

Samtidigt som jag störs av tjafs i vissa böcker så tycker jag om det i andra. I Fred Vargas böcker om den lite annorlunda kommissarien Adamsberg, nu senast i I de eviga skogarna, får man följa kommissariens liv och leverne, men här funkar det för mig. Det skulle kunna bero på att historierna i sig är intressantare, men jag tror även, som tidigare sagt, att det ligger mycket i miljöerna. Annorlunda miljöer har helt enkelt en starkare dragningskraft för mig. Tidigare var det de engelska och amerikanska miljöerna som lockade, men nu när jag har vant mig vid dem så söker jag uppenbarligen efter andra, för mig nya miljöer.

Boktips på nätet

På bokmässan i höstas lyssnade jag på en presentation om en sida på nätet som har inlästa boktips. Detta tyckte jag lät väldigt intressant och skrev upp vad sidan hette på en lapp. Men lappen försvann naturligtvis och jag har funderat hela hösten på vad det var sidan hette.

Nu har jag äntligen fått reda på det! Sidan heter Bokpuffen. Varje vecka så läggs det upp tre nya boktips: en nyutkommen bok, en klassiker och en barn & ungdomsbok. Varje inläsning är ca 3-5 minuter och det är inledningen som man får höra.

Jag tycker att det är en rolig idé att lyssna på en kort uppläsning av några sidor och det känns som ett bra komplement till baksidestexter eller säljtexter hos nätbokhandlarna (även om nu vissa av dem även erbjuder kortare "previews"). En nackdel kan ju vara om man inte tycker att uppläsningen är bra gjord. Alla som har lyssnat på en hel del ljudböcker vet ju att inte alla uppläsare passar alla lyssnare. Men förhoppningsvis så är det inget större problem.