Att läsa eller att lyssna? Några tankar om dagens deckarklimat

Jag har alltid älskat att läsa deckare och har läst rätt många genom åren. På senare tid har jag dock märkt en förändring i mitt deckarläsande, att jag istället för att läsa böckerna har börjat att lyssna på dem. När jag härom dagen läste en recension av en deckare på bloggen Du är vad du läser, så fanns det med en länk till en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera på varför mitt deckar-"läsande" har förändrats på det viset.

Svenska eller nordiska deckare har nästan aldrig intresserat mig. De engelska och amerikanska har alltid stått högre i kurs för min del. Jag tror att det har mycket med miljöerna att göra, att det är lite roligare att läsa om det som inte ligger nästgårds. Samtidigt har de även bidragit till att hålla igång min engelska eftersom jag har försökt se till att läsa dem på originalspråk. Fast på senare tid har även de fått stå tillbaka för annat. Det finns några författare som jag fortfarande tycker är bra och gärna läser (t ex Pelecanos, Ellroy, Lehane), men antalet nytillskott minskar.

När jag nu har gått från läsande till lyssnande så har jag faktiskt även börjat ta mig an svenska deckare. Anledningen till detta är helt enkelt att ljudböcker för mig är en sorts "ickeböcker". Eftersom ljudboksformatet inte är ett läsbart medium utan just ett som man lyssnar till, så innebär det att dessa "böcker" är något som man kan ta sig an samtidigt som man gör något annat. De tar inte tid från mitt läsande och på så sätt kan jag konsumera även böcker som jag aldrig hade tagit mig tid till att läsa.

Det som stör mig mest i deckare nuförtiden (svenska som engelska eller amerikanska) är att de ofta inte håller sig till huvudhistorien. Det är alldeles för mycket onödigt tjafs runtomkring som gör att jag tröttnar. Både bloggen och artikeln som nämnts ovanför tog upp just detta, så jag verkar inte vara ensam om att märka av det. Visst behövs det lite utfyllnad med information om huvudpersonerna, men jag föredrar när det är relevant information. En deckare som jag tyckte var bra på detta var vinnaren av Svenska Deckarakademins pris i år, Tre sekunder av Roslund & Hellström. Den var spännande och aktuell med infiltratörstemat, samtidigt som man fick reda på lagom mycket om personerna. Den var helt enkelt mycket bra skriven, något som tyvärr inte verkar vara så vanligt i dagens deckarklimat.

Samtidigt som jag störs av tjafs i vissa böcker så tycker jag om det i andra. I Fred Vargas böcker om den lite annorlunda kommissarien Adamsberg, nu senast i I de eviga skogarna, får man följa kommissariens liv och leverne, men här funkar det för mig. Det skulle kunna bero på att historierna i sig är intressantare, men jag tror även, som tidigare sagt, att det ligger mycket i miljöerna. Annorlunda miljöer har helt enkelt en starkare dragningskraft för mig. Tidigare var det de engelska och amerikanska miljöerna som lockade, men nu när jag har vant mig vid dem så söker jag uppenbarligen efter andra, för mig nya miljöer.