Augustpriset 2009

Då var Augustpriserna utdelade och trots att jag i mitt inlägg för ca en månader sedan sa att jag säkert skulle hinna läsa i alla fall en av de nominerade så har jag inte gjort det. Skäms på mig!

Fackbokpriset gick till Brutus Östling och Susanne Åkesson för boken Att överleva dagen. Det är en fågelfotobok med härliga bilder. Jag har lyssnat på Östling när han pratat om den och visat några av fotografierna. De är fantastiska! Här finns ett smakprov ur boken.

Barn & ungdomspriset gick för första gången till en fackbok! Skriv om och om igen av författarna Ylva Karlsson, Katarina Kuick och Lilian Bäckman på det lilla förlaget XPublishing. En bok för unga (och säkert alla andra med) om att skriva. Jag tycker att det är kul att juryn valt en fackbok eftersom det är en kategori som ofta hamnar i skymundan!

Det skönlitterära priset gick inte helt oväntat till Steve Sem-Sandberg för boken De fattiga i Lodz. En tjock bok om det judiska ghettot i Lodz under andra världskriget. En kollega till mig har läst den och rekommenderar den varmt.

Lilla augustpriset gick i år till Isabella Nilsson för uppsatsen Verklighetsprojektet. Grattis!

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Året är 2033. De som överlevde kärnvapenattacken mot Moskva bor nu under jorden i den atombombssäkra metron. Där har de byggt sina hem på de olika stationerna med tunnlarna som förbindelselänkar. Artiom är en ung kille som knappt kommer ihåg hur det var ovanför. Han får i uppdrag att ta ett meddelande till en person som bor på den mytomspunna stationen Polis. På hans väg genom metron stöter han på diverse faror i form av olika politiska och religiösa falanger och en hel del oförklarliga fenomen.

I samband med Artioms inte alltid så raka väg genom metron ger författaren oss en inblick i Moskvas och Sovjetunionens historia. Detta är gjort på ett sådant inlevelsefullt vis att man känner för att åka dit. Precis som Nils Schwartz skrev i sin kritikblogg, så vill man ta med sig boken till metron i Moskva och följa de olika linjerna med hjälp av kartan i boken.

Till våren 2010 skall det komma ut ett datorspel som är grundat på boken. På det svenska förlagets hemsida kan man se en trailer på detta. Boken har ännu inte kommit ut i den engelskspråkiga världen, men är beräknad till februari 2010. Jag tycker att det är jätteroligt att Ersatz ännu en gång har gett ut en rysk bästsäljare innan den kommer ut på engelska. De har ju även gett ut Perumovs böcker som jag skrivit om tidigare.

Jag tyckte att det var en härlig läsupplevelse och jag väntar med spänning på den fristående uppföljaren Metro 2034 som är beräknad att komma ut hösten 2010.

Ny kokbok av Bergenström!

Anna och Fanny Bergenström har äntligen kommit med en ny kokbok. De har ju tidigare bland annat gjort de underbara kokböckerna Vinterns goda ting och Kärlek, oliver och timjan. Den här gången ger de sig på desserter och annat sött. Än så länge så har jag bara hunnit bläddra lite i den 352 sidor tjocka och 1,3kg tunga boken, men efterrättsmagen satte igång och knorrade nästan med en gång. Gå till närmaste bokhandel och ta er en titt, den verkar minst lika härlig som de andra.

Årets julklapp kanske?

Törst (Vampire Academy 1) av Richelle Mead

Rose och Lissa har rymt från internatskolan S:t Vladimir, en av de mest välrenommerade i vampyrvärlden. I två år lyckas de hålla sig undan, sedan hittar skolans spårare dem och återför dem dit. Rose är dhampir (halvvampyr) och skall på skolan tränas till att skydda moroi (helvampyr) mot de onda strigoi (helvampyr) som vill döda dem. Lissa är den sista av en kunglig moroisläkt som till varje pris måste hållas vid liv. Det visar sig även att Lissa har en speciell förmåga som många vill komma åt.

Mead gör en för mig ny tolkning av vampyrer och deras mytologi. Nu är jag långt ifrån en expert på vampyrromaner skall väl tilläggas. Jag har t ex inte läst Twilight-serien, vare sig läst eller sett True Blood och jag tyckte att Interview with the Vampire (boken) var urtråkig. Men jag tyckte om att det i den här boken finns olika sorters vampyrer med olika agendor, ungefär som i filmen Underworld (första! den andra är riktigt dålig). De onda strigoi påminner om Death Eaters i Harry Potter-böckerna, båda grupperna har gjort aktiva val att bli onda. Törst är ju bara första boken i en serie så det kan ju visa sig att de kanske inte är så onda egentligen, men det får den som läser vidare i serien se.

En annan parallell till Harry Potter-böckerna är att Rose och Lissa befinner sig på en internatskola med allt vad det innebär (vem är populärast, snyggast, rikast, o s v), men där upphör likheterna. Vampire Academy är en något tuffare serie som riktar sig till tonåringar, d v s en något äldre ålderskategori än Harry.

Den här boken är inte alls dum. Rose är en härlig karaktär som är tuff och kaxig, men skulle ställa upp till 100% om Lissa behövde hjälp. Historien har ett bra driv och man får reda på mer om bakgrunden med jämna mellanrum i lagom stora doser. Även om jag tyckte om den här boken så kommer jag antagligen trots det inte att läsa mer av serien. Boken var bra, men det finns andra böcker som intresserar mig mer.

Bokmässan 2009, del 2: Fantasy

På årets bokmässa fanns tyvärr inte så många seminarier om fantasy, men jag hittade i alla fall tre stycken av intresse.

Det första blev Drakmytologi i modern litteratur på lördagsmorgonen. Jo Salmson, som tidigare har skrivit den avslutade lättlästa serien Alamandrarnas återkomst och nu håller på med böckerna om Tam i serien Drakriddare, samtalade med SF-bokhandelns Maths Claesson. De diskuterade hur fantasy har förändrat synen på drakar, från blodtörstiga väktare av skatter till belevade varelser som man kan ha djuplodande diskussioner med. Jo Salmson har i serien Drakriddare haft ännu en liten förändring i drakmytologin som lät intressant. Detta var ett kort seminarium (20 minuter) men det var intressant och roligt att lyssna på. Jag har tidigare inte läst något av Jo Salmson, men har nu funderingar på att göra det.

Lite senare på lördagen var det dags för nästa seminarium, Fantasy för fullvuxna med den ryske författaren Nick Perumov i samtal med Lotta Ohlsson (kulturjournalist). De diskuterade hans fantasyserie Svärdens väktare som är under utgivning i Sverige, del 6 av 12 är på väg ut i handeln nu i oktober. Enligt honom själv så är detta typisk rysk fantasy och absolut inte anglosaxisk eftersom det inte finns någon som är utvald att rädda världen från att gå under, att allt inte är svart på vitt utan någonstans mittemellan. Ett uttalande som känns lite förlegat. Visst finns det många fantasyromaner som är uppbyggda på premissen om att det goda kämpar mot det onda, men det finns väldigt många som porträtterar den gråskala som Perumov talar om. Detta sagt så tyckte jag ändå att det var ett intressant seminarium med en intressant författare. Jag har än så länge enbart läst de två första böckerna i serien, men jag tyckte väldigt bra om dem så jag skall definitivt läsa hela serien. Perumov har dessutom översatt Lord of the Rings till ryska och har även skrivit en fristående fortsättning till denna. Den första delen är planerad att komma ut på svenska till våren. Det är dessutom kul att hans böcker kommer ut på svenska innan de kommer ut på engelska. Kudos till det svenska förlaget Ersatz! På deras hemsida kan man läsa en intervju med honom. Jag hade med mig en bok som jag fick signerad.

Det tredje seminariet, Ny svensk fantasy, var på söndagen och som det första, enbart 20 minuter långt. Här höll författaren Anders Björkelid ett eget anförande och berättade om Ondvinter, första boken i serien Berättelsen om blodet. Han läste även lite ur boken och lyckades nog trollbinda de flesta av oss, även mig som redan läst den. Det jag tyckte var mest intressant var när han fick frågan "Hur ser du på fantasy?" för han svarade att det är som en djupdykning i språket. Han belyste detta uttalande med ett exempel på en titel från ett annat av årets seminarier "Tidens orm ömsar skinn". Här tar enligt Björkelid en fantasyförfattare metaforen både på allvar och rent bokstavligt. "Tänk om tiden verkligen var en orm" och så utvecklar författaren detta vidare. Det var ett mycket bra och intressant seminarium och efteråt fick jag även här min bok signerad.

Augustnomineringar 2009

Idag 13.00 meddelades det vilka böcker som blev nominerade till årets Augustpris. Listan på de nominerade hittar man på Augustprisets hemsida. Föga förvånande så domineras skönlitteraturklassen av de två stora förlagsgrupperna, vilket är lite tråkigt. Som tur är så är spridningen större i de två andra klasserna: barn & ungdomslitteratur och facklitteratur.

Jag konstaterar fascinerat att jag även detta år inte har läst en endaste en. Nåväl, det är ju över en månad kvar tills priset annonseras (23 november), så någon skall jag väl hinna med tills dess.

Den sista läsaren av David Toscana

I mitt förra blogginlägg berättade jag om bokmässan och de "spanska" seminarier som jag hade varit på. Ett av dem var med författaren David Toscana, vars bok Den sista läsaren jag nu har läst klart. Utgivningen av den här boken har skett i samarbete mellan bokförlaget Atlas och Boca Förlag. Det senare är ett förlag av den typ som jag nämnde i förra inlägget, dvs det har startats av översättare, i det här fallet Hanna Axén (som översatt Toscanas bok) och Örjan Sjögren.

I en fattig liten by i Mexico hittar Remigio en dag en död flicka i sin brunn (byns enda med vatten i). Han vet inte vad han skall göra så han beger sig till byns bibliotek där hans far Lucio jobbar. Fadern, som är den ende i byn som läser, finner genast råd i böckernas värld. Han sitter ensam i biblioteket dagarna igenom och läser de nyinkomna böckerna för att bedöma om de skall upp i hyllorna eller slängas åt kackerlackorna. I böckerna finner han även olika teorier om vem flickan skulle kunna vara och vem som kan ha mördat henne.

Detta är absolut ingen deckare vilket man ju lätt skulle kunna tro med tanke på den döda flickan. Snarare är den här boken en hyllning till litteratur och läsning. David Toscana låter bibliotekarien väva ihop de historier han läser i böckerna med det som händer i byn på ett sätt som gör att det inte alltid är klart vad som är vad, men utan att man som läsare tappar intresset för berättelsen, snarare tvärtom. Lucio diskuterar läsning och litteratur med både med andra och sig själv med en självklarhet som borde vara alla förunnat.